Oxford tur och retur

Tågresa till Oxford via Hamburg och Köln, 11 till 22 november 2019.

Tyskland — Hamburg

Första stopp Hamburg. Hit anländer vi måndag kväll och far vidare tisdag morgon. Inte mycket att rapportera, annat än att det fanns ett digert utbud av bröd, baguetter och croissanter på Hamburg Hauptbahnhof. Hotellet ligger föredömligt nära stationen; en promenad om blott 200 meter.

Tyskland — Köln

Avresan från Hamburg Hbf börjar med ett smärre missöde. Förvirrande skyltning, ett plötsligt plattformsbyte och tåg med identisk avgångstid leder till att vi kliver ombord på IC mot Stuttgart, via Köln, i stället för ICE. Akronymens E står för Express. Avsaknaden av E innebär tydligen ”mjölktåg”, vilket leder till att vi anländer i Köln en timme senare än tänkt. Minnesnotering: Rätt destination och avgångstid ger inga garantier, utan kolla alltid tågnummer!

Vårt hotell i Köln ligger i stationsbyggnaden och har en magnifik omgivning.

Storbritannien — Oxford

Efter knappt två timmars resa till Bryssel väntar en omständlig procedur vid Bruxelles-Midi då vi ska lämna Schengenland för att besöka det brittiska öriket. Upplevelsen för tankarna till en flygplats i miniatyr: meandrande fållor, metalldetektorer, transportband, passkontroller och ombordstigning 20 minuter före avgång. Till slut sitter vi på Eurostar och susar fram i drygt 300 kilometer i timmen via Lille, Calais och vidare ner i kanaltunneln, 75 meter under havsytan.

Efter två timmar anländer vi på St Pancras station i centrala London. Därifrån tar vi taxi några kilometer västerut längs Euston Road till Paddington station.

Väl på plats i Oxford tar vi en halvtimmes promenad från stationen till vårt boende The Oxford Townhouse vid Abingdon Road, en dryg kilometer söder om stadskärnan. På vägen får vi syn på The Head of the River som ligger vid det norra fästet av Folly Bridge.

Första morgonen i Oxford inleder vi givetvis med dagens viktigaste måltid: frukost. Engelsk frukost! Enligt egen utsago lägger The Oxford Townhouse Bed & Breakfast ned stor omsorg på råvaror och tillagning av denna måltid. Våra förväntningar är redan högt ställda. Vi blir inte besvikna.

Vi promenerar över Folly Bridge, förbi Alice’s Shop (där allt relaterat till Lewis Carrolls Alice i Underlandet finns till salu), vidare längs St Aldgates och Cornmarket street innan vi till slut når Broad street. Vädret är kongenialt brittiskt; fuktigt och kylslaget.

Ett par tre hundra meter österut längs Broad street ligger White Horse, den mest filmade puben i Morse, Lewis och Endeavour.

Vägg i vägg ligger den anrika bokhandeln Blackwell, som startade sin verksamhet i detta hus 1879.

Bodleian

Vid östra delen av Broad Street, precis bortanför puben och bokhandeln, ligger det klassiska bibliotekskomplexet Bodleian — namngett efter dess grundare sir Thomas Bodley — som består av flera byggnader uppförda från 1400-tal till 1900-tal. Här finns enorma samlingar med över tretton miljoner trycksaker, varav en och en halv miljon kartor.

På Weston Library, en modern byggnad norr om Broad Street, finns Bodleians publika verksamhet. Utställningarna är gratis och öppna för allmänheten. Däremot är själva biblioteket reserverat för akademiker, författare och släktforskare, och det krävs dubbla id-handlingar och mycket goda skäl för att få ett bibliotekskort. Första hindret är informationsdisken som måste bevärdiga den presumtiva kortinnehavaren med en nummerlapp till ”the admissions office”.

Medan jag funderar på om jag ska ge mig in i den komplicerade lånekortsprocessen besöker pappa och jag en av de aktuella utställningarna: Talking Maps. Här finns unikt historiskt kartmaterial från jordens alla hörn. Men trots alla medeltida mappae mundi och stadskartor från 1600- och 1700-tal är det emellertid en karta från 1900-talet som fascinerar mig mest.

Bredvid skylten med överskriften ”Suburban apartheid in Oxford” sitter en översiktskarta som visar var muren mellan de besuttna och de mindre bemedlade i en förort i norra Oxford stod mellan 1934 och 1959. Järnspetsar krönte den 2,75 meter höga muren som under ett kvarts sekel höll underklassen på behörigt avstånd. De öster om muren fick vandra dubbelt eller tredubbelt så långt för att ta sig till bussen som de på ”rätt” sida. Allt för ordningens skull.

Två aktuella kartor på utställningen ger ett nytt perspektiv på den evighetslånga följetongen Brexit. Den första illustrerar det splittrade Storbritannien genom att helt enkelt sänka alla distrikt som röstade för att stanna i EU under havsytan. Den andra är utförd i samma stil som de motståndsmattor som afghaner vävde under den sovjetiska ockupationen. Orden frammanar ett delat land som går en bister (eller möjligtvis ljuv — beroende på hur mycket nyliberal dunderhonung betraktaren har tryckt i sig) framtid till mötes.

Om — och det är ett stort om — jag lyckas utverka ett bibliotekskort, skulle jag kunna nyttja en kupolförsedd monumental rotunda som läsesal: Radcliffe Camera.

Måhända inte lika pampig som The Rad, men ändå inbjudande, är historiska institutionen vid Oxfords universitet. På väggen står dels universitetets motto, dels stadens dito. Det första lyder: ”Dominus illuminatio mea”, och betyder ”Herren är mitt ljus”. Det andra lyder: ”Fortis est veritas”, och betyder ”Stark är sanningen”.

Christ Church College

Författaren Charles Dodgson (alias Lewis Carroll) och filosofen John Locke läste vid Christ Church och matsalsscenerna i Harry Potter-filmerna har The Great Hall som förlaga.

Men först dagens viktigaste måltid.

På baksidan av Head of the River finns en liten gångbro av trä målad i vitt och Oxfordblått som leder över en smal kanal till Christ Church Meadow, ett vidsträckt område längs Themsens norra strand som tillhör colleget. Allmänheten är välkommen att besöka premisserna fram till 16.30 då grindarna låses.

Vi påbörjar turen genom Christ Church precis i tid för att hinna se The Great Hall innan matsalen stänger för besökare kl 11.30. Personalen har en stor mängd kuvert att duka inför dagens lunch, som börjar kl 12.00.

Innan vi träder in i själva Christ Church Cathedral — som är tämligen unik då den både fungerar som katedral för Oxfords stift och kapell för colleget — passerar vi Tom Quad, Oxfords största kvadratiska innergård. En plats som skymtar förbi i såväl Morse, Lewis som Endeavour.

Inne i katedralen försöker jag efter några dagars övning, utan större framgång, tyda in inskription på latin. En mycket trevlig äldre herre i en lång svart rock kommer fram och språkar med oss. Han beklagar att han själv inte har bekantat sig med texten tidigare, men läser upp den för oss och förklarar några av förkortningarna. Därefter önskar han oss en trevlig vistelse i Oxford. Tio minuter senare står han i predikstolen. Dagens predikan är kort men kärnfull: Be för flyktingar världen runt och välkomna dem. Raka motsatsen till brexitörernas budskap.

Det faktum att Christ Church är både katedral och kapell har lett till en besvärlig situation för dagens dekaner som, å ena sidan leder de världsliga verksamheterna relaterade till universitetet, å andra sidan kyrkans åtaganden.

Vår vän prästen beklagar att Henrik VIII för över fyrahundrafemtio år sedan försatte kommande generationer i denna belägenhet. Samtidigt förklarar han belåtet att den nuvarande dekanen gick segrande ur striden då sekulära krafter ville skilja de två ämbetena åt. Således är situationen visserligen otillfredsställande, men den är det på ett anrikt vis, och då ska inga klåfingriga nydanare komma och ändra på det.

Anledningen till Christ Churchs dubbla roller är att Henrik VIII bestämde sig för att helt självsvåldigt, som det anstår en kung, upphöja kapellet till katedral i samband med att han bröt med påven och tog över som kyrkans överhuvud. Han grundade Christ Church 1546.

I samband med reformationen och brottet med den katolska kyrkan vanhelgade kungens hejdukar alla spår efter den tidigare läran. Ett vackert målat fönster klarade sig till största delen undan förstörelsen, trots att det innehöll en representation föreställande ärkebiskop av Thomas Becket (1118-1170). Kungens män nöjde sig med att slå sönder glasskivan med Beckets ansikte. Möjligtvis hade marodörernas trots allt viss respekt för estetiska värden. Det räddade emellertid inte alla föremål i kyrkan.

När vi lämnar Christ Church för den här gången ligger kor och har det skönt i hagen utanför.

Blenheim Palace

Sir Winston Churchill, framstående politiker, Nobelpristagare och hårdför försvarare av det brittiska imperiet, föddes på Blenheim Palace 1874. I dag fyller en sevärd och detaljrik utställning om den store statsmannen flera rum i hjärtat av palatset.

Detta imponerande privata barockslott ligger vid Woodstock nordväst om Oxford och var en gåva från drottning Anne till hertigen av Marlborough efter det att han, år 1704, besegrade Ludvig XIV:s armé vid Blenheim (Blindheim på tyska) under det Spanska tronföljdskriget. Slaget hejdade den franske konungens framfart i Europa. Till skillnad från sin ättling Winston — som bland annat hade ”magnanimous in victory” (storsint i seger) som devis — lät hertiginnan av Marlborough brodera Ludvig XIV:s ansikte på stolsdynorna i en av salarna för att alla gäster skulle visa arslet för förloraren i Blenheim.

Marlboroughs seger genomsyrar palatset. Utöver namnet beskriver flera gobelänger hertigens krigiska bravad utanför den bayerska byn Blindheim. Prakt och överdåd dominerar insidan. Palatset har exempelvis ett bibliotek med över 10 000 volymer, en marmorstaty av drottning Anne i ena änden och en utsökt kyrkorgel i den andra.

Omgivningarna domineras av en enorm park, en anlagd sjö med tillhörande vattenfall och en majestätisk bro över vattnet.

När jag först får syn på en fasan på en bro över floden Glyme försöker jag ivrigt fiska upp mobilen ur fickan för att ta en bild. Snart märkta jag emellertid att fasaner och pärlhöns spatserar omkring lite varstans över de vidsträckta gräsmattorna.

Men här finns inte bara rosenträdgårdar, en labyrint (”Here’s Johnny!”) och vackra planteringar, bland alla ståtliga träd i parken finns det även några förvridna ekar som lär ha inspirerat JRR Tolkien till enterna i Sagan om Ringen.

Themsen och Carfax Tower

På vägen genom Oxford delar Themsen sig i flera vattenleder. Närmast slottet rinner Castle Mill Stream. Väster därom flödar Themsen, som några hundra meter längre uppströms får sällskap av Fiddler’s Stream. Här går det emellertid inte att vandra längs floden på grund av högt vattenstånd.

Jag får vända tillbaka till Castle Mill Stream som här går parallellt med Oxford Canal. Längs kanalen ligger flodbåtar på rad. En kvinna står på den smala landtungan, som löper mellan vattnen, iförd morgonrock, och språkar med damen på grannbåten. En bit bort kilar en ekorre uppför en trädstam med en nöt i gapet.

På vägen in mot Carfax Tower passerar jag slottet och det gamla normandiska försvarsverk som anlades några år efter Vilhelm erövrarens invasion av England 1066. Anläggningen är en så kallad ”motte and bailey”, en anlagd befäst kulle krönt med ett torn, som dock sedan länge är rivet.

Ett par hundra meter längre österut ligger Carfax Tower. Platsen var det medeltida Oxfords högsta punkt och i korsningen nedanför sammanstrålade vägar i de fyra väderstrecken. Tornet var ursprungligen ett kyrktorn, men kyrkan revs i slutet på 1800-talet för att ge plats för en bredare väg.

Efter en lång dag till fots har det blivit dags för ett par pints bitter, passande nog vid namn ”Scholar”, på White Horse (just det, puben som Morse och Lewis brukade frekventera). Till det äter vi ”sausages and mash”, med Yorkshire pudding till.

På återseende, Oxford!

Vår vecka i Oxford har varit mycket trevlig och har bjudit på många fina stunder. Inte minst alla pubar. Utöver White Horse och Head of the River har vi hunnit besöka det mycket trevliga Three Goats Heads, samt J.R.R. Tolkiens två favoritpubar Lamb & Flag och Eagle & Child (i folkmun känd som Bird & Baby). Vid den sistnämnda brukade The Inklings ha möten i Rabbit Room.

Hur gick det då med bibliotekskortet till Bodleian? Nja, det får nog bli ett senare projekt. För att bli beviljad ett kort måste man ha behov av att läsa unikt material på plats; material som varken finns tillgängligt via andra forskningsbibliotek eller via Bodleians digitaliserade arkiv. Men jag har åtminstone ett ansökningsformulär med mig hem…